Så var då resan slut,
jag tog av mig skorna och gick ut i natten.
Det föll en sten från mitt bröst,
jag känner en befriande tröst om natten,
i det osynliga...
Här finns en plats där jag kan vara.
Min låga kommer sakta tillbaka.
Du föll så lätt i mina armar,
i det osynliga...
Vi tar en dag i sänder,
vid horisontens ände,
där vi kan andas du och jag.
Vi tar en dag i sänder,
nånstans där allting vänder,
där vi kan andas du och jag.
Vi vadar ut i sommarnatten,
ut i det osynliga.
Vilken lättnad för en man,
som alltid trott att tid är sand.
Man går så ofta trött och tung,
har svårt att finna något lugn.
Men i det osynliga,
där förvandlas all min skuld till aska,
en befriande stund.
Jag kan lämna allting bakom mig,
i det osynliga...
Vi tar en dag i sänder,
vid horisontens ände,
där vi kan andas du och jag,
i det osynliga.
Vi tar en dag i sänder,
nånstans där allting vänder,
där vi kan andas du och jag,
i det osynliga.
Vi vadar ut i sommarnatten,
ut i det osynliga.
Vi vadar ut i natten du och jag,
ut i det osynliga.
Vi tar en dag i sänder,
vid horisontens ände,
där vi kan andas du och jag,
i det osynliga.
Vi tar en dag i sänder,
nånstans där allting vänder,
där vi kan andas du och jag.
Vi tar en dag i sänder,
vid horisontens ände,
där vi kan leka du och jag,
i det osynliga.
Vi vadar ut i sommarnatten,
ut i det osynliga.
